Parakoos planer, del 2

Efter detta var det dags för plan nr 2. Landalf. Parakoos triumfkort i och med Aldriks bortgång, var förmågan att ändra sin kropp. Parakoos ändrade sitt utseende till Aldriks utseende, och begav sig tillbaka till gruppen. Ingen märkte något men endel blev misstänksamma mot Aldriks nya beteende. Efter ett par dagar, kom Aldrik springande till Landalf, och viskade till honom att Aldrik hade hört ifrån Hemaquel och att de genast måste ner till Svarta Rosens Brödraskap nere i templet. De gick ned, och i Svarta Rosens Brödraskapets mörka utrymme, stod ett par präster, ett altarliknande bord med ett galler på och bredvid den, en märklig gjutform av en arm.

Prästen: Landalf, vår mästare Hemaquels barn. Hemaquels har funnit det lämpligt att du ska få din arm tillbaka. Du ska få en arm som är tio ggr starkare än din förra. Lägg dig på gallret där borta.

Prästen tog fram en urna med smällt järn och gjutformen förde han mot Landalfs armstump. Prästen hällde ner det smällta järnet ner i formen och när järnet rörde Landalfs armstump, spände han alla sina muskler han hade i kroppen och skrek av smärta. Efter det kom Parakoos fram i formen av Her Blom, läkeren de träffade tidigare i en by.

Herr Blom: Jasså, där är min försökskanin. Hur mår du?

Herr Blom gick fram och tog upp sin skallpel.

"Vad gör du? Du är ju galen!" fick Landalf fram när Herr Blom visade upp skallpellen för honom.

Herr Blom: Tycker du jag är galen? Men tänk så rätt du har!

Det sista i meningen var lite svårt att höra för Herr Blom började vrida sig och hans hud började puttra och efter några sekunder stod Parakoos framför Landalf, skrattande triumferande.
Parakoos: Men se så högst otroligt. Här har jag min fiende, helt uppbunden i kedjor. Vill du veta var Aldrig tog vägen? HA HA Ha! Lugna dig. Du får snart träffa honom.

Svarta Rosen Prästeran lyfte upp gallret med Landalf, svärande och väsandes, och bar iväg honom till samma cell som Aldrik.

Parakoos stannade och pratade lite med prästerna, gav dem förhollningsorder och så.
När han var på väg ut från templet, vävde han snabbt en besvärjelse som gjorde så han kunde se vad som hände på andra platser, och han valde att se vad som hände inne i cellen med Landalf och Aldrik.
Det han såg fick honom att skrika av fasa.
Landalf och Aldrik, broderligt omfamnande varandra innan de båda tog sitt live med en lång, vass dolk.